När ´n Verner lämnade partiet.

...
Här kommer en repris som försöker fånga de stämmningar som tog tag i samhället, när den moderna tiden kom till Dorotea och det socialdemokratiska partiet omfamnade tanken om den starka staten. Då när Gunnar Sträng sa att välfärdsstaten var färdigbyggd och andra av partiets veteraner efterträddes av en grupp unga och hungriga akademiker. Detta var 1970-talet.
......

När ´n Verner lämnade partiet.

Gubbarna från Waleijs var på Lasses för att förmiddagsfika. Åke Johansson tittade ut genom fönstret och såg någon gå in på ICA.

-Va´ int´ det där ´n Verner?. Gubbarna tittade ut och Börje Person frågar: -Varst narsch? Börje Person var från Granberget och hade flyttat med, när verkstaden flyttade in till Gammsmedjan vid torget.

Det var nya tider nu, 70-talet stod där med alla sina löften om välfärdens skördetid. Ungdomarna flyttade till Vilhelmina och Umeå och de gamla bar på gröna knappar med vit text där man kunde läsa det stolta "Vi flytt´ int`!". I den nya slalombacken hade den stora världen gjort entré när Lasse Åberg, känd från TV, gjorde lustiga krumelurer och plötsliga dyk. Då när Siewert Öholm fortfarande var folkskollärare i byn.

Centralisering var dagens signatur, och så länge det inte rörde sig om mer än 6 kilometer från Granberget in på samhället, så gick det väl an och Smedjan var ju bra. Och så var det ju nära till gott kaffe och nybakat bröd.

-Vem, säg du? sa Kjell Waleij, en av ägarna till Waleijs mekaniska.

-´n Verner Edman. Han gick in på ICA.

-På ICA? Verner! Aldrig i helvete!- Tanken var så omöjlig att saken självdog, och så fortsatte man fika.

Ungefär samtidigt så fick Elsa Wester din första kund på posten. Det var Eyvor Nordén. Hon skulle skicka ett paket till barnbarnet i Umeå. Barnet fyllde år och Eyvor hade köpt en klänning på Åhlen och Holms. Eyvor kunde berätta samma sak, Verner Edman hade gått in på Hallins, ICA-butiken! Och hon var säker, för hon hade gått där mindre än 5 fem meter ifrån honom. Verner hade gått in på ICA, bara rätt in utan att tveka. Han såg helt frisk ut, så det kan inte ha varit av misstag heller.

När Eyvor gått så började Elsa Wester att ringa. Klockan kvart över tio på förmiddagen var det allmänt känt på byn. Verner Edman hade gått in på ICA!

Verner Edman hade ett litet jordbruk, lite skog, en häst, en gris och två kor. Han var gift med Elvy. Hon arbetade extra på skolbespisningen. Det hjälpte. De hade till och med råd att skicka äldsta dottern på gymnasiet i Östersund. De bodde i backen upp mot kyrkan och hade ett stort potatisland, som sträckte sig hela vägen ner till sjön. Verner sålde potatis till många i byn. Mindre nu än för några år sedan. Kommunen hade exproprierat. Man byggde en ny skola längs med sjön. Strandenskolan fick den heta. Och Verner sa väl inte mycket till det. Synd på ett bra potatisland, men samhället ska ju utvecklas och nya tider råder. Kommunen hade underhandlat och gett ett hyfsat pris. Det var ju trots allt ”demokraterna” som styrde och potatis skulle det ändå bli så att det blev över.

Verner var ”demokrat”, man kallade dem så, socialdemokraterna. Och Elvy var ordförande i kvinnoklubben. Verner var dessutom en stolt socialdemokrat. Det var hans pappa som på 20-talet startade sågen, byn första kooperativa företag. Verner var kooperatör av födsel och ohejdad vana. Han hade så att säga medlemskap i framtiden. Och han hade aldrig handlat någon annanstans än på Konsum. Folk hade väl retat honom och lockat och på pin kiv bjudit på ICA-kaffe. Men det var mer än en hedersak, aldrig att han skulle svika Konsum. Kooperationen, arbetarnas egen affär.

Samhället växte och kommunen behov av mark med det. Flera förhandlingar och flera avtal om expropriering följde. Och potatislandet krympte.

Så kom den dag då riksvägen till Östersund skulle breddas. Folkets hus nere vid folkskolan stod i vägen och hade väl ändå tjänat ut och måste rivas. Kommunen ville bygga simhall och nytt medborgarhus, ja Folket Hus fick det ju inte heta. Det skulle ju vara till för alla, inte bara arbetare. Ett medborgarhus med bio och scen för dansbanden att stå på. Uppe vid sjön. Den sista biten av Verners potatisland skulle tas i anspråk.

Men nu var det som sagt nya tider som gällde. En yngre generation av politiker och tjänstemän fyllde ut kommunalhuset. Nu skulle besluten fattas snabbt och en kommunalingenjör kunde lätt bli teknisk chef om han visade framfötterna, om inte i den här kommunen så säkert i någon annan. Och då kom det sig att man på kommunalhuset inte ansåg sig ha tid att underhandla om exproprieringen. Man tog marken och skickade helt sonika en utbetalningsavi till Verner Edman.

Nästa dag tog Verner Edman avin och gick till Jordbrukskassan. Han satte in pengarna på kontot och fick lite kontanter med sig i plånboken. Så gick han upp på byn och in på ICA. För första gången i sitt liv skulle han välja mellan Gevalia och Löfbergs lila, märken som han varken kände till eller förstod skillnaden på. Det var ju trots allt första gången. Men man vänjer sig väl, tänkte han.

Ingen sa något särskilt, utan Verner pekade och de skar upp ost och fläsk och frågade om det önskades något mer. Man bugade och tackade för besöket när han betalat och lämnat kassan. Väl ute kastade han en blick tvärs över torget upp mot det nya kommunalhuset och så gick han hem. Klockan hade blivit kvart över tio.

Uppe på kommunalhuset stod den nye kommunalingenjören tillsammans med kommunalstyrelsens ordförande och studerade ritningarna för det nya medborgarhuset och de första planerna på bostäder längs med sjön längre bort. De såg inget av Verner när han kom gående, hem från ICA. Men i kommunalhusets nyanskaffade telefonväxel satt Eva Fredriksson och pratade med Gerd Person på ekonomi om den stora nyheten. Det var ju Gerd som skickat ut den där avin och hon hade undrat mycket över det nya sättet som kommunen sköttes på.

. . . .

Det blev väl inget formellt utträde ur partiet, det fanns ju inte mycket att orda i saken. Det fick dö ut istället, partiet skickade helt enkelt ingen avi för kontingenten, vilket var ett finare sätt att visa att det åtminstone var någon i arbetarekommunen som hade förstånd att skämmas. Och så var saken ur världen.

Snart var det ingen som längre tänkte på att Verner Edman handlade på ICA.

Läs även andra bloggares åsikter om centralisering, den starka staten, nya tider, perspektiv, socialdemokraterna

Intressant

Share
|

Som grupp försågs de med öppningar, som alla skulle fyllas med frikostiga löften, och knappar att trycka på för att vägleda dem till vallokalen.

Många talar i den socialdemokratiska eftervalsdebatten om att vi bar fram en verklighetsbeskrivning som människor inte kunde känna igen sig i.

LO-arbetaren med extra inkomstförsäkring och sjukförsäkring känner inte igen sig i talet om osolidariska lyxlirare i gräddfil. Det var ju trots allt ett av LO-förbundens starkaste lockargument att de erbjuder ”bättre a-kassa”!

När socialstyrelsen visar att den kraftigaste ökningen i befolkningens inkomsttruktur är de med höga medelinkomster, så känner medelklassen inte igen sig i talet om ökade klyftor.

När de som kämpade mot landstingets nedläggning, äntligen fått en kooperativ vårdcentral till sin hemort, så känner de inte igen sig i talet om girighet och osmaklig vinstmaximering.

När partiet går ut med ett löfte att göra det billigare för tjänsten att laga mat, städa köket, duka av och diska efter efter dig, men höja skatten för den som städar ditt vardagsrum och din hall, så begriper inte medborgarna finliret.

Partiets verklighetsbeskrivning känns inte igen av de man vill ska ge oss in röst. Vad beror detta på?

Jag tror att en förklaring ligger i det sätt som partiet samlades och inriktades inför de fyra åren i opposition och ÅTERKOMSTEN 2010. Partiledaren byttes, den stora diskussionen, rådslagen, startades och valstrategerna presenterade strategin.

I ljusbildspresentationer och skrivna alster presenterades vi för en ”analys av strategiska mål/fokusgrupper”. Det var 30-åriga högutbildade kvinnor i karriären, unga manliga LO-arbetare , unga kvinnliga pensionärer, förstagångsväljande ungdomar etc. Med sociologisk nit och fantasi beskrevs dessa grupper som just det - grupper. De skulle vinnas med löften om sänkt maxtaxa (ett gammalt, beprövat Personlöfte), sänkt a-kassa och höjd ersättning, ökade bostadstillägg och jobb. Med gruppbestämningen som trubbigt vapen skulle massorna vinnas. Men man missade en sak. Vi förde inte tanken vidare till sin nödvändighet. Vi bortsåg från att vi inte har gruppväljande i vårt land. Det är människor, enskilda medborgare som enskilt och hemlighet avger sina röster. Individer som gör egna val efter egna beslut.

Valstrategerna däremot utgick från att väljarna kunde behandlas som grupp. De blev aldrig något annat än objekt att projicera partiets våta drömmar på. Som grupp försågs de med öppningar, som alla skulle fyllas med frikostiga löften, och knappar att trycka på för att vägleda dem hela vägen till vallokalen. De förväntades reagera som de objekt de blivit gjorda till.

Hur många gånger hörde man inte partimedlemmar, hög som låg, beklaga sig över att valet kom att handla om ”plånboksfrågor”, andra förfasades övar att invandrare röstade på SD, ”de är ju själva invandrare”?, ungefär samma resonemang fördes kring LO-folk som röstar borgerligt. Medborgarna vägrade inordna sig i ”gruppen”, de tog inte emot oss med öppna armar. Medborgarna röstade inte som man förväntade sig. Man kunde ana hos vissa partister att folket inte gjorde sig förtjänt av vår omsorg. Idiotförklaringarna av väljarna haglade tätt på vissa möten, för att utrycka det milt. "Idioterna får väl skylla sig själva."

Väljarna och medborgarna sågs aldrig som de subjekt de är. I stället för att förenas med dem i rörelse så försökte vi tämja dem. Signalsystemen var mer eller mindre förfinade. Vem minns inte partiledarens subtila vinkning till ”de 30-åriga yrkeskvinnorna” i form av en illröd Louis Vuitton-väska på ett gruppfoto. Eller den ekonomiska talesmannens hängivna uppbackning av SSU-arnas vansinniga kampanj om att var fjärde ungdom går utan jobb! Som om inte var tionde är illa nog.

Vi måste förstå att medborgarna är självständigt tänkande, de är subjekt som agerar i egen sak. Den egna saken kan vara mångas intresse i gemenskap, men det förvandlar inte människor till manipulerbara objekt.

Plånboksfrågor är legitima frågor. Arbetarrörelsen har alltid verkat för just plånboksfrågor. Vi mäter vårt välstånd inte bara i hur långa köerna är i sjukvården är eller hur höga skatter vi betalar, vi mäter den också i hur väl vi får det dagliga brödet på vårt bord att räcka till. Vi mäter det i hur långt vi måste köra för att komma till doktorn, inte bara i vem som äger vårdcentralen. Vi gläds över grannen som äntligen har fått sig ett jobb, även om det är hemnära tjänster som erbjuds, och vägrar rösta för dennes arbetslöshet. Vi funderar över var de miljoner som vårdbolagen redovisar i vinst tog vägen, då när landstinget drev verksamheten. Vi förstår inte vari rättvisan ligger i att det lågavlönade restaurangbiträdet ska betala samma a-kasseavgift som den högavlönade statstjänstemannen bara för att en dålig a-kassa redan får henne att betala mer. Vi förstår inte heller varför höjd skatt på en usel lön skall vara med och betala det. Partiets argumentation blev obegriplig, när vi lovar skattehöjningar men först en rejäl skattesänkning.

Partiet fick tag i någon undersökning om att svenskarna gärna betalade skatt för den gemensamma välfärden. Och det togs till intäkt för att vi hade ett carte blanche att höja skatterna. Men vi glömde att fråga om man var nöjd med det man fick för skatten, om man ansåg att skattepengarna användes på ett bra sätt. Kopplingen mellan solidaritet och ”plånbok” etablerades aldrig och då blir hela valrörelsens absurda vallöften om skattehöjningar just bara det, absurda.

Fokusgrupp efter fokusgrupp skulle förses med bindande löften och till slut stod vi med en samling sins emellan spretande vallöften som på inget sätt kunde ges en ideologisk enhet. Genom vårt val av fokusgrupper såg vi inte maktlösheten hos den enskilde i föräkringskassans våld förrän det var för sent. Vi såg inte fattigdomen som den gestaltades hos pensionären med minstapension eftersom vårt objektifierade grupptänkande bara såg ”orättvisan” i jobbbskatteavdraget. När vi lovade gruppen de välutbildade kvinnorna sänkt maxtaxa så såg vi inte den ensamstående tonårsmammans förvåning över att inte en krona kom henne till godo.

Och så vidare i oändlighet.

Läs här.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, eftervalsdebatt, pigavdrag, pölitik,

Är det att förundras över att när svenska folkets förtroende låg i vågskålen så vägde vi för lätt?

Vi förlorade valet. En gång till. Endast tack vare en stark Mona Sahlin och en vänsterpartists sjuka mor lyckades vi komma över 30 % av rösterna.

Vi har gjort många misstag, låt oss undgå att upprepa förra gångens återigen. Då, 2006, skyllde vi allt på en person med både litet och stort P. Vi struntade i självkritiken, vi lade den inte som grund för utarbetandet av en ny politisk plattform. Vi bytte ledarstil och satsade på lite nymodigheter. Det var det stora misstaget.

Vi borde ha utnyttjat tiden i opposition till analys, av samhället, vårt parti och vår politik. Det gjorde vi inte.

I stället satsade vi på en pekafinger-demagogi. Från dag 1 i opposition anklagade vi regeringen för än det ena, än det andra. Detta utvecklades till en långvarig agitation som skulle tjäna att odugligförklara regeringens förmåga att sköta sitt uppdrag. Vi utmanade de borgerliga i regeringsduglighet, som om politikens främsta mål är god förvaltning av kommun, landsting och stat, och främst dess finanser. För att klara detta så vecklade vi in oss i märkliga statistiska hokuspokus-räknestycken.

-När de LO-anställdas löner äntligen efter många års eftersläpning ökade mer än tjänstemännens så talade vi om sjunkande löner och ökade klyftor.
-När arbetslösheten började minska igen efter finanskrisen gick vi upp i falsett och förfasades över en galopperande arbetslöshet.
-När statsskulden sjönk så anklagade vi regeringen för att låna till skattesänkningar.
-När vi förfasades över att socialförsäkringen ändrades, så glömde vi att det var vi som tillsatte utredningen som låg till grund, att den leddes av en socialdemokrat och att det var vi som anställde de 300 tjänstemännen, som skulle jaga fuskarna.
-SSU gick ut i våldsam kampanj där det påstods att var fjärde ungdom var arbetslös genom att hänvisa till en statistik där skoltrötta 8-9-klassare i grundskolan, heltidsstuderande gymnasister och högskolestudenter räknades som arbetslösa.

Detta var grundvalen i odugligförklaringen av de borgerliga i allmänhet och finansministern i synnerhet. Främst i den kören stod vår egen finansministerkandidat. Är det inte misstänkt likt en som fikar efter jobbet? Moderaterna utmanade våren 2009 socialdemokratin om vilket som var det statsbärande partiet i Sverige. De utmanade och vi gick i fällan. Jag förutsade vändningen i opinionen till mitten av juli i år men missade med en vecka. Så klart framstod det för var och en läskunnig men partiledningen och ytterst partisekreteraren vägrade se det. Och jag tror att detta var det enskilt största misstaget. Vi kom aldrig att föra debatten på den ideologiska planhalvan. Förrän sista veckan. Och då hade vi inte annat på fötterna än personliga öden, som gav en obehaglig bismak av att parasitera på en enskild medmänniskas olycka.

Är det att förundras över att vårt förtroende hos medborgarna raserades?

Jag hade många och långa debatter med ledande socialdemokratiska bloggare och även med riksdagsmän och partisekreteraren själv om det vansinniga i detta, men talade inför döva öron. I princip så ombads jag hålla käften. Jag är inte efterklok och sätter mig på höga hästar, men jag viker inte ner mig eller stoppar huvudet i sanden heller. Socialdemokratin gav sig inte tid till att självkritiskt granska sin historia, vi sökte inte en förståelse av det efterindustrilella Europas utmaningar, vi hittade inga ideologiska fundament i de sista 40 årens statsbygge. Vi försökte inte förstå i vad folkrörelsernas och fackets avveckling stod att söka. Vi sökte inte i oss själva.

I stället sökte vi förklaringarna hos motståndaren. Eller rättare sagt, vi demoniserade motståndaren oavsett om de var lettiska arbetare, borgerliga regeringspartier eller rasistiska sverigedemokrater. Ena gången var det den blodtörstiga majoriteten i riksdagen som applåderade beslutet om den förändrade socialförsäkringen och där vi framställde det som att de bara längtade efter få ställa dödssjuka cancersjuka utan hus och hem. Eller så var det känslolösa ministrar som inte köpte ett dödsdömt SAAB för skattepengar. För att inte tala om det bristande ledarskap som inte insåg sveket mot folkhemmet hos den minister som inte betalat TV-avgiften. Vi omänskligförklarade de manliga företrädarna för borgerligheten och idiotförklarade dess kvinnor, Åsa Torstensson, Christina Husmark Persson, Maud Olofsson utan att blinka och talade om en Mosa Mona-kampanj i samma andetag. Och vi ägnade den sista månaden av valkampanjen att beklaga oss över en orättvis behandling från borgerliga media. Tillsammans skapade den här demoniseringen av motståndaren en bild av en socialdemokrati som inte erkände folkets val, verkade anse att landet var utsatt för en statskupp och våldfört av en rovgirig och besudlad borgerlighet.

Är det att förundras över att svenska folkets förtroende låg i vågskålen och att vi vägde för lätt?

I fallet med Sverigedemokraterna så handlade det inte bara om demoniseringen av dem. Vi försökte också att bekämpa dem med tystnaden. Vi skulle inte debattera, inte ta i dem med tång, vi skulle inte ge dem minsta utrymme i debatten. Som om det var vi som hade att avgöra det! Utan att reflektera utan att se de historiska erfarenheterna så gjorde vi samma misstag som gjordes i Frankrike, i Danmark och i Norge. Där det passade fick de var med, annars ignorerade vi dem. När den svenska socialdemokratin genomför sin viktigaste kongress under 2000-talet, den sk Jobbkongressen, så lämnade man den med valplattform där orden invandrare och invandring inte nämns, det 35-åriga nejet till arbetskraftsinvandring stod kvar och ordet diskriminering nämns bara en gång och då i samband med HBT-frågor! Inget ont i det, HBT-frågorna är viktiga. Men hur skall en socialdemokrat som vill bekämpa främlingsfientligheten och dess politiska företrädare i SD få någon vägledning från sitt parti? Nej sanningen att säga, vi stoppade huvudet i sanden, försökte tiga ihjäl dom och fick en draksådd i våra parlamentariska församlingar. Detta kommer historiens dom att fästa vid vårt parti. Det är en skam. För det är inte kämpande medlemmar som har saknats, nej det är ett parti som har svikit, en partiledning som sökt makten före ideologin och en partisekreterare som valt valstrategernas fokusgruppspekulationer framför medlemmarnas ansträngningar i rådslagen inför kongressen.

Är det att förundras över att vi förlorar ännu ett val?

Jag kommer att fortsätta skriva om enskilda frågor, om en socialdemokrati för framtiden, om viktiga allianser och politiska mål, och jag kommer fortsätta vara en böld i baken för vissa. Jag vet att jag har haft viktiga saker att säga, inte därför att jag skulle var så märkvärdig, utan därför att jag vet att jag fortfarande lever med vanliga medborgare, jag lyssnar och samlar på mig och för det vidare i min form.

Och Gud nåde att jag skulle förfalla till reptilhjärnans arroganta reflex som den gestaltas av en av våra riksdagsledamöter här. För det finns så många socialdemokrater och andra vänner som verkligen vill ha en bättre framtid. Och ett parti som svara upp mot den.

Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, eftervalsdebatt, valet 2010, val 2010, socialdemokraterna, politik, Sverigedemokraterna, debatt, Mona Sahlin,

Intressant är det att följa sidan Eftervalsdebatt

Lägg ner Försäkringskassan - nu!

Med anledning av en fullkomligt hjärtslitande bloggtext på bloggen Klamydiabrevet återpublicerar jag en gammal text, som jag anser riktar sig till alla partier i årets val.

Se verkligheten eller ni förtjänar inte min röst!

Jag var och hälsade på syrran i Sollentuna. Förr när man kom med pendeln så låg det till vänster en skola inklämd mellan miljonprogramaskolosserna. Den finns inte längre. Den revs och jämnades med marken. Den var smittad av oro och omöjliga klassrumssituationer. Skolan presterade uselt, elever fick varken undervisning eller betyg. Till slut hade situationen utvecklats så långt att kommunen inte såg någon annan råd än att smittförklara den. Skolan och byggnaden var sjuk. Alltså revs den. En ny skola byggdes på en annan plats i kommunen, lärare och elever följde med. Och på platsen för den gamla skolan där intill pendeltågsstationen byggdes Attundas nya tingsrätt. Som närmaste granne har de polishuset, som ironiskt nog stått där i många år, långt innan skolan byggdes, förföll och slutligen revs.

Försäkringskassan är bara en av alla dessa statliga myndighetskonstruktioner som etablerats för att administrera den ”välfärdsstat” som vi i vår naiva enfald började bygga för 40 år sedan. FK har utvecklats till det som i folkmun blir kallat för Förnedringskassan, dvs ett ställe där hjälpsökande människor misstros, förnedras och avkrävs total underkastelse av lojala tjänstemän. Jag skyller inte på den mänskliga faktorn, jag tror uppriktigt att de flesta som arbetar där är hyggliga människor som vill sin nästa gott. Men insnärjda i ett regelverk och tolkninsprejudikat kan de knappast göra annat än att fullgöra sin väktartjänst. Försäkringskassan är precis som den där skolan i Sollentuna exempel på ett sjukt "hus", så infekterat att det borde rivas.

Försäkringskassan är inte ensamt. Inom migrationsverket, a-kassorna och andra myndigheter som borde tjäna medborgarnas behov av service, har staten byggt upp en kontrollapparat vars uppgift är att minimera medborgarnas tillgång till välfärds- och trygghetssystemen. Misstroende och omvänd bevisbörda är dess signum.

Genom förnedrande redovisningar och krav på att ställa sig till myndighetens förfogande och efter avyttring av eventuell egendom så kvalificerar medborgaren sig för välfärdsstatens ynnest. Egna initiativ undanbedes och beivras. Detta är mänsklig förnedring satt i system. Detta är ett av verktygen för att upprätthålla den stora klyftan i vårt samhälle idag, ett system som ställer fattiga och sjuka utanför, som lämnar människor i total maktlöshet.

Lägg sedan till detta all integritetskränkande lagstiftning som ger staten tillgång till dina elektroniska förtroligheter, dina telefonsamtal och ekonomiska transaktioner. På ren svenska, de vet vad du skriver, vad du talar om i mobilen och vad du handlar på OKQ8 en lördag kl 21.03.33.

Det här är sjuka institutioner som smittar sina medarbetare. De tvingas varje dag arbeta i en miljö där stöd egentligen betyder kontroll, utredning betyder misstanke osv. Inbäddade i en övertygelse om att de arbetar i det bästa av alla system uppträder de lojalt. Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Rivningen i Sollentuna är en instruktionsbok för hur vi ska hantera statsbyggets dysfunktionella myndigheter. Riv dom ner till grunden. Bygg något nytt. I stället för Försäkringskassan, skapa en Rehabiliteringsmyndighet, vars uppgift är att säkra människors väg tillbaka till ett meningsfullt och verksamt liv. Skilj den från staten och låt arbetsmarknadens parter tillsamman med vårdgivare och brukare styra över den. Då kan vi börja bygga det goda samhälle som en modern socialdemokratisk vision skulle kunna vara bärare av.

Många skriver. Om det här och om annat. Peter Karlberg tipsade mig om Klamydiabrevets text och använder sig av det i ett resonemang kring sitt egtt ställningstagande i valet.
DN, SvD, Arena, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, politik, Försäkringskassan, förnedring, utanförställd, rehablitering, socialdemokraterna

Flickan som cyklade till friheten - Relaunch

Det hände sig i början på 1990-talet. Det var en av de där sommarheta sista augustidagarna. Jag var på väg till ett kvällsjobb i Askim, Norge, söndag eftermiddag och hade passerat Svinesundsbron. Upp på rakan, innan avfarten mot Halden stod en flicka med en cykel. Hon vinkade och jag stannade. På staplande engelska frågade hon om hon kunde få åka med till Skjeberg. Folkhögskolan förstod jag efterhand att hon sa.

Jag brukar ta med liftare. Efter många mörka timmar vid stilla motorvägskaféer och många svurna svordomar, har jag tagit för vana att göra det. Även om de har cykel.

Flickan var blond och rosig, hade en blå jacka och ljusa bomullsbyxor. På huvudet bar hon en kornblå basker av en typ som man aldrig såg på svenska flickor vid den här tiden. Inte i den värmen. Hon var i 20-årsåldern och det visade sig att hon var från Tjeckoslovakien. Till Norge hade hon kommit som utbytesstudent och fått plats på Skjeberg Folkehøjskole. Hon ville bli journalist och fick nu möta sina norska likar, andra ungdomar med journalistyrket som dröm. Ungdomar som till skillnad mot henne, samtliga var vana vid att få tala och tänka fritt.

Hon hade bara varit i Norge ett par veckor och den här dagen hade hon lånat en cykel och cyklat de dryga två milen till Svinesund. Jag undrade om det var för att handla. Jag visste ju att människor från de gamla öststaterna inte hade mycket pengar. Så att cykla de fyra milen fram och tillbaka för att köpa lite billigare torrsoppa, kan väl ha varit värt mödan. Hon skakade nekande på huvudet och så började hon berätta. Hon hade gett sig av tidigt på morgonen till Svinesund och sedan cyklat fram och tillbaka över bron hela dagen. Jo, tänkte jag, visst är bron vacker och utsikten magnifik, men att cykla fram och tillbaka över samma bro, är det inte lite överdrivet?

-Du förstår inte? frågade hon.

-Nej, jag tror inte det, svarade jag, en aning förvirrad. Hon verkade så övertygad om att hennes cyklande var självklart.

-Förstår du inte? Jag har cyklat en hel dag fram och tillbaka mellan två länder. Fram och tillbaka.

Föga imponerad nickade jag och log snällt. Du skulle har varit vid treriksröset. Där kan du stå i ett land, pissa i ett annat och spotta in i ett tredje. Tänkte jag, tyst för mig själv.

-Jag har cyklat hela dagen över en gräns mellan två länder utan att bli stoppad. Inga militärer. Ingen gränspolis som hindrar och förnedrar mig. Inga vapen och inga maktdemonstrationer från killar som kunde ha varit mina klasskompisar! Det finns inga vapen här!

Sakta började jag förstå.

-Du har alltså cyklat 2 mil till en bro som är en gräns och passerat den gång på gång under en hel dag, för att....?

-För att få uppleva friheten. För att känna friheten blåsa i mitt hår. Släppa händerna från styret och vinka till den. Jag fyller 20 i år, förra året störtades kommunismen i mitt land. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat göra det här. Jag har aldrig fått uppleva frihet. Alla har talat om den, jag också, men jag har aldrig fått känna på den. Kan du förstå det?

Jag blev svarslös, knockad till golvet av denna starka lilla kvinna-barn-flicka, som fått uppleva och förstå vad hon menade med frihet. Frihet är inget banalt honnörsord som generat mumlas fram vid politiska högtider. Frihet är att släppa händer från styret och vinka till den. Utan att bli stoppad. Utan att hindras. Utan att förnedras.

Längre kommer vi inte. Vi är framme vid skolan. Hon hinner i tid till middagen. Det är kanske för att inte gå miste om mat den dagen. Eller för att vara hövlig mot sina värdar. Jag vet inte. Hon går snabbt in i skolan. Jag vinkar. Hon vinkar tillbaka, liksom-lyfter händerna från styret och vinkar och skrattar högt.

Jag kör vidare mot Askim, omtumlad av hennes starka berättelse. Jag tänker på de som var livrädda för henne och hennes längtans stämmning. De som mördade och fängslade, de som i arbetarstatens namn förvandlade sina medborgare till slavar. Vad var det som de var så rädda för? En flicka, cyklande på en bro, som släpper händerna från styret och vinkar?

Du, som fyller tjugo år i år, du fyller lika mycket som den här flickans frihet.


(apropå FRA-lagen, som kanske hindrar en och annan brottsling, men vad med cyklisten?)

Andra skriver om järnridån, kommunismens sammanbrott och friheten.

En sång, en tid, ett liv.

Idag gick jag på introduktionsföreläsning för de nya eleverna på Gerlesborgsskolan och blev påmind om en låt som påminde mig om en tid, ett liv som jag kan leva med.


Och en skarp tro på att konsten kan ta de många vägarna, kan var din egen och likafullt angelägen för alla. Mainstream och anpassning är på så sätt konstens motsatser. För konsten är en sång.

Läs även andra bloggares åsikter om http://wwkonst, livet, musik, 10CC, kärleken