måndag 31 maj 2010

De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar.


Och tystnaden är total. Jag tror inte att det finns något annat land, där uppgifter som de som DN publicerat under de senaste dagarna, inte skulle föranleda politiker, ansvariga i regering och myndigheter att ställa sig upp att tala. Självpåtaget eller tvingade av media. Men i Sverige är det tyst. Öronbedövande tyst.

Varför står inte Göran Hägglund upp och kräver utredning av fallet Safet i Ljungby? Var är migrationsministern i fallet Mir Abbas? Varför gick Maud Olofsson in i den stora tystnaden när det visar sig att invandrare utnyttjas som slavarbetare av ett svesnkt företag på en globaliserad marknad? Var är arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och integrationsminister Sabuni. De är tysta. Som i graven. Ingen känner sig träffad. Ingen känner något ansvar. Ingen förstår åt vilket håll man ska gå, ingen begriper vad anständighet och sunt förnuft pekar ut som självklarheter.

Är det inte då en statsminister skall träda fram och visa ledarskap? Säga ifrån att det som skedde ”dessa två av den minsta bland oss” är oförenligt med ett civiliserat samhälle. Kan man inte kräva att Fredrik Reinfeldt klart och tydligt säger ifrån. Eller väntar man på att kungen skall träda fram, precis som när statsminister Persson svek vid tsunami-katastrofen?

Och när statsministern sviker, är det inte en sådan gång ledaren för den politiska oppositionen måste fylla den plats som landets statsminister lämnat tom.

Men tystnaden och de tomma ögonen hos det samlade politiska etablissemanget är totalt. Inget har något att säga eftersom dessa invandrare uppenbarligen inte finns. DN´s berättelse är kanske fiktion, första avsnittet i årets sommarföljetong, ett reportage från Camilla Läckberg-land.

Inget som på något sätt får störa den världsbild som regerar både regeringen och oppositionen; Sverige är världens bästa land, landet som alla vill kopiera! Den sekulära världsbildens paradis. Här finns ingen Mir Abbas eller Sefat, här finns inga apatiska barn och hjärtsjuka tonåringar som skickas till länder utan anknytning. Här finns ingenting som får störa valstrategernas planering av årets, näst Melodifestivalen och prinsessbröllop, viktigaste event – Valet 2010. Nej det här är landet där det ultimata lidandet beskrivs som a-kasseavgiften för höginkomsttagare. Årets valfråga för årets marginalväljare i väljarkåren. Om inte annat kan man väl köpa sig några röster för 200 spänn i månaden hos den ena parten kallat ”sänkt a-kassa” och hos den andra ”jobbskatteavdrag”.

Ett land som tillåter att man torterar sina medborgare, tillfälliga eller permanenta, och låter förövarna gå fria. Ett land där den exeptionella behandling som Mir Abbas och Sefat utsatts för också kan spåras hos varje åldring som tvingas i säng kl. sex på kvällen och som hålls kvar där med lugnande mediciner, som inte får gå ut under flera år, hos varje barn som i tysthet och under klanliknande omständigheter osynliggörs, ett land där medborgare i behov av stöd underkastas lydnadslöften och egendomslöshet för att få hjälp, detta är ett land på väg ut ur civiliserationen.

Det är ett land där statsministern håller tyst, hans ministrar likaså och oppositionen av rädsla för att inte vinna makten sluter upp kring denna tystnad.

Det är ett skammens land.


Andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Läs också

söndag 30 maj 2010

J´accusse! Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning.


”J´accusse” skrev Émile Zola den 13 januari 1898 i tidningen L´Aurore (=Morgonrodnaden eller gryningen). Han anklagade regeringen Faure för antisemitism och olagligt fängslande av officeren Alfred Dreyfus, som anklagades på lösa grunder för spionage. Sedan dess har Zolas brev fått bli en symbol för civilkuraget, modet att utmana makten och ta strid för rättvisan.

Jag är ingen Zola, ska gudarna veta, jag har inget annat än en blogg till mitt förfogande. Men jag tycker att J´accusse, Jag anklagar, är ett bra sätt att ge min sorg och min ilska en riktning. För jag anklagar verkligen det här samhället, den här regeringen, den här oppositionen för att det ser ut som det gör.

I gårdagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om behandlingen av flyktingen Mir Abbas Safari, den kastlöse, homosexuelle mattknytaren som drevs i döden av svenska myndigheter och sedan efter sin död förnedras till det sista spadtaget.

Idag kan vi i samma tidning läsa om Safet, som lämnat Mostar för att söka trygghet och överlevnad i Ljungby. Exploaterad, utnyttjad, hunsad, degraderad, förnedrad, ja du kan använda hur många ord som helst, du kan ändå inte komma i närheten av det som småländska män och kvinnor utsätter denne man för. Det är företagsledare, fackföreningsledare, tjänstemän i stat och kommun. Det är ett helt samhälle som inte vetat hur mycket förakt för svaghet som ska till för att få utlopp för sina inskränkta, förtryckta lägervaktsinstinkter. Mobbning kallas det, vuxenmobbning som om det vore skolgårdsverklighet. Men det här handlar om brutal människojakt inte mindre grym än de lynchmobbar, som bedrev drevjakt på svarta i Mississippi. Strange Fruit sjöng Billy Holliday om de svarta människor som hängdes upp i träden till andras varnagel och mördarnas egen dröm om herraväldet.

Detta är sanna bilder av Sverige och Europa idag. Därför anklagar jag regeringen, de ansvariga i myndigheter, fack och företag. Men jag anklagar också mitt eget parti för att vägra se. För de borgerliga partiernas tillkortakommanden, får dess egna medlemmar rannsaka sig själva. Jag är socialdemokrat och då börjar jag här.

År 2010 går mitt parti till val på ett program och en samhällsanalys som inte med ett ord nämner invandrare och invandring, diskriminering blott i en bisats. Sök igenom dokumenten med din ordbehandlares sökfunktion om du inte tror mig.

Det är fint att tala om mångkultur, som om det vore en butik på Fina gatan, en färgklick i tillvaron för att inte tala om hur jätteviktigt det är nu då världen globaliseras, typ! Här brukar det komma en konstpaus så att vi får applådera på kongresser, i ett vanligt samtal mest för att understryka sin egen duktighet. Men i verkligheten så är mångkultur inget utan människor av kött och blod, människor som arbetar älskar och lever i en förhoppning om ett bättre liv. Det handlar om invandrare, det handlar om invandring som mitt parti av något oförklarligt skäl har försummat att se. För det kan väl inte vara så att man medvetet har suddat ut det från den politiska verklighetens karta? När jag tar upp det på möten och konferenser så blir jag avfärdad och tystnaden lägrar sig. Frågan trivialiseras och betraktas som krånglefanteri. När jag går in på den socialdemokratiska portalen S-info klockan 13.30 den 30 maj så finns där bara ett inlägg som anknyter till detta tema! Skrämmande.

Så faktum bekräftas, inte med ett ord beskriver Socialdemokraterna det samhälle som vi vill regera som ett samhälle med invandrare och invandring, hos oss finns inga Mir Abbas Safari eller Sefat. Vi blundar och verkligheten springer ifatt oss. Det politiska överlåter vi till Sverigedemokraterna. Det är ju liksom deras nisch, tycks vi tänka.

Så därför, och det här känns svårt, så stor är lojaliteten trots allt mot det egna partiet, men den får inte bli större än solidariteten med de som förtrycks, så därför anklagar jag också Socialdemokraterna för det öde som Mir Abbas Safari gick till mötes i Norrbotten och Sefat går i Småland. Det är en skam och det ställer krav på ett ledarskap som klarar att möta verkligheten som den är och inte som den man snickrar ihop i valhögkvarterets rimstuga inför höstens val.

Mona Sahlin, det är dags att visa ledarskap nu!


Andra både skriver och Twittrar om detta

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stand by me - enklare kan det inte sägas.

Hej Eva,
jag finner ingen bättre kommentar än detta till gårdagens bloggtext från min sida.


Det håller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

lördag 29 maj 2010

Jag skäms! Som medmänniska, som medborgare, som yttersta ansvarig för tystnaden.


"Torsdagen den 27 maj 2010 sänktes Mir Abbas Safaris kista ned i jorden under de höga tallarna på Skogskyrkogården i Gävle. I ett år hade hans kropp legat i en kyl på bårhuset i Gävle."

Jag skäms! Som medmänniska, som medborgare, som yttersta ansvarig för tystnaden.

Läs hela denna historia här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

läs också detta. och detta

onsdag 26 maj 2010

Ni får ursäkta, men jag köper inte denna ständiga sammanblandning mellan sysselsättningsgrad och arbetslöshet.


I måndagens utspel från oppositionen talas om massarbetslöshetens ökning. Med hjälp av Statisktiska centralbyråns mätningar av sysselsättningsgraden i Sverige dras skarpa slutsatser om arbetslösheten. Vilket är att ogenerat blanda äpplen och päron. SCB´s statistik mäter det maximala antal människor i gruppen 15-74 år som skulle kunna räknas in i en möjlig sysselsättning. Detta är tal, som används för att beräkna underlag för välfärdskostnaderna, skatteintäkt etc. men något mått på den verkliga arbetslösheten är det inte.

Blandar man samman sysselsättningsgrad och arbetslöshet så ger det det absurda resultatet att ju fler som går i pension och ju fler som studerar vid universitet och högskolor, desto fler skulle då räknas som arbetslösa!

Det var också dessa siffror som de borgerliga använde som argument före valet 2006, och vi socialdemokrater tillbakavisade den propagandan på samma sätt som jag gör idag. Då använde vi den statistik, som används av AMS och LO. Man redovisar helt enkelt de som aktivt söker arbete. Och då blir också siffrorna annorlunda och ger en mycket mera sann bild av läget på arbetsmarknaden.

Om 30000 15åringar i åttonde och nionde klass svarar ja på frågan om de hellre önskat att jobba än gå i skolan, så räknar jag dem inte till de arbetslösas skara. De har faktiskt skolplikt. Inte heller räknar jag med den bästa vilja i världen de 120000 16-24-åringar som heltidsstuderar vid gymnasium och högskola och säger sig kunna tänka sig jobba, som arbetslösa. Genom att räkna alla dessa som arbetslösa får man till en ungdomsarbetslöshet på 30% när den i verkligheten är 12-13%. Hur många i åldersgruppen 65 till 74 år som också önskar jobba är svårbedömt, men det är pensionärer som försörjer sig genom sin pension, att de skulle kunna tänka sig att arbeta gör dem inte automatiskt till arbetslösa.

Idag står vi inför den demografiskt intressanta situationen att 40-talisternas stora barnkullar pensioneras samtidigt som det tidiga 90-talets rekordstora barnkullar lämnar gymnsiet och söker sig till vidareutbildning. Den möjliga arbetskraften enligt SCB är med andra ord väldigt stor. Men betyder det att alla dessa är arbetslösa? AMS och LO, som mäter i spannet mellan 16-65 år, menar inte det.

Att använda sysselsätttningsgraden som ett mått på arbetslösheten är ohederligt och blir inte mer sympatiskt för att det används i propagandan av dagens socialdemokrater, än det var före 2006 då det användes av den borgerliga alliansen. Tvärtom, humbugen är lätt att avslöja och vanligt folk känner inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen och framför allt, den hotar trovärdigheten hos oppositionen.

Om du är intresserad av de sanna talen så kan du läsa LO-tidningen. Där framgår det att 399 000 människor nu är helt arbetslösa eller sysselsatta i arbetslöshetsåtgärder. Det är en minskning med över 70000 personer sedan januari. Även om fler befinner sig i åtgärder än samma tid förra året så minskar den gruppen och detsamma gör de helt arbetslösa.

Nu vill jag inte påstå att detta skulle vara den borgerliga regeringens förtjänst. På mig verkar det som att de för en mycket passiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten är förfärligt stor men den rör sig åt rätt håll. Och det är tvärtemot den bild som sysselsättningsstatistiken ger. Och som så ogenerat används i den politiska propagandan.

Men en politisk propaganda som i avsaknad av ett eget politiskt alternativ använder denna sammanblandning av fakta ger ett desperat intryck, där bristen på verkliga argument uppvägs av högröstat gapande. Lika lite som den gav den borgerliga propagandan trovärdighet inför valet 2006 ger den det inför årets val. Jag har sagt det förr, med en felaktig analys så kommer man att formulera felaktiga krav. Vem tjänar på det?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Claes Krantz försöker både förklara och förstå vad som händer. Men han är alltför ensam.

söndag 23 maj 2010

I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet.


Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.

Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?

Eva gjorde mig uppmärksam på detta. Slutsatsen är min egen.
Andra skriver om fattigdomen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Om du vill övertygas, sätt dig ned i elden.



Jag kan inte låta bli att undanhålla er lite medeltida visdom i valtider.

"Om din kunskap om eld har blivit övertygelse bara genom ord, sök då att själv bli bränd av den. Förbli inte i lånad övertygelse. Det finns ingen äkta övertygelse förrän du själv har brunnit, om du vill övertygas, sätt dig ned i elden."

Orden är Rumi´s. 1200-talspoeten med härstammning från östra Turkiet, sufipoeten framför andra. Jag har en dikt av honom som motto som ni kan se i min bloggpresentation.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 18 maj 2010

Lägg ner Försäkringskassan nu! Det är ett nedsmittat och sjukt system.


Jag var och hälsade på syrran i Sollentuna i helgen. Förr när man kom med pendeln så låg det till vänster en skola inklämd mellan miljonprogramaskolosserna. Den finns inte längre. Den revs och jämnades med marken. Den var smittad av oro och omöjliga klassrumssituationer. Skolan presterade uselt, elever fick varken undervisning eller betyg. Till slut hade situationen utvecklats så långt att kommunen inte såg någon annan råd än att smittförklara den. Skolan och byggnaden var sjuk. Alltså revs den. En ny skola byggdes på en annan plats i kommunen, lärare och elever följde med. Och på platsen för den gamla skolan där intill pendeltågsstationen byggdes Attundas nya tingsrätt. Som närmaste granne har de polishuset, som ironiskt nog stått där i många år innan skolan en gång byggdes, förföll och slutligen revs.

Försäkringskassan är bara en av alla dessa statliga myndighetskonstruktioner som etablerats för att administrera den ”välfärdsstat” som vi i vår naiva enfald började bygga för 40 år sedan. FK har utvecklats till det som in folkmun blir kallat för Förnedringskassan, dvs ett ställe där hjälpsökande människor misstros, förnedras och avkrävs total underkastelse av lojala tjänstemän. Jag skyller inte på den mänskliga faktorn, jag tror uppriktigt att de flesta som arbetar där är hyggliga människor som vill sin nästa gott. Men insnärjda i ett regelverk och tolkninsprejudikat kan de knappast göra annat än att fullgöra sin väktartjänst. Försäkringskassan är precis som den där skolan i Sollentuna exempel på ett sjukt "hus", så infekterat att det borde rivas.

Försäkringskassan är inte ensamt. Inom migrationsverket, a-kassorna och andra myndigheter som borde tjäna medborgarnas behov av service, har staten byggt upp en kontrollapparat vars uppgift är att minimera medborgarnas tillgång till välfärds- och trygghetssystemen. Misstroende och omvänd bevisbörda är dess signum.

Genom förnedrande redovisningar och krav på att ställa sig till myndighetens förfogande och efter avyttring av eventuell egendom så kvalificerar medborgaren sig för välfärdsstatens ynnest. Egna initiativ undanbedes och beivras. Detta är mänsklig förnedring satt i system. Detta är ett av verktygen för att upprätthålla den stora klyftan i vårt samhälle idag, ett system som ställer fattiga och sjuka utanför, som lämnar människor i total maktlöshet.

Lägg sedan till detta all integritetskränkande lagstiftning som ger staten tillgång till dina elektroniska förtroligheter, dina telefonsamtal och ekonomiska transaktioner. På ren svenska, de vet vad du skriver, vad du talar om i mobilen och vad du handlar på OKQ8 en lördag kl 21.03.33.

Det här är sjuka institutioner som smittar sina medarbetare. De tvingas varje dag arbeta i en miljö där stöd egentligen betyder kontroll, utredning betyder misstanke osv. Inbäddade i en övertygelse om att de arbetar i det bästa av alla system uppträder de lojalt. Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Rivningen i Sollentuna är en instruktionsbok för hur vi ska hantera statsbyggets dysfunktionella myndigheter. Riv dom ner till grunden. Bygg något nytt. I stället för Försäkringskassan, skapa en Rehabiliteringsmyndighet, vars uppgift är att säkra människors väg tillbaka till ett meningsfullt och verksamt liv. Skilj den från staten och låt arbetsmarknadens parter tillsamman med vårdgivare och brukare styra över den. Då kan vi börja bygga det goda samhälle som en modern socialdemokratisk vision skulle kunna vara bärare av.

Många skriver. Om det här och om annat.
DN, SvD, Arena, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag 16 maj 2010

Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.


Jag är kritisk mot en berättelse om att klyftorna i allmänhet har ökat i samhället under den borgerliga regeringens tid vid makten. Jag hävdar att påståendet är falskt och försämrar möjligheterna till en framgångsrik, socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Jag påstår i stället att det är en klyfta som ökar, den mellan de fattiga och resten av folket. Det här kan kanske tyckas vara en strid om ord och hårklyverier. Därför vill jag försöka förklara skillnaden.

Det är förståelsen för samhällsutvecklingen som läggs till grund för den samtidsberättelse som framförs. Den i sin tur anger riktningen på de förändringar och den nya riktning som man vill få väljarnas stöd för i valet. Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

På det bohuslänska partidistriktet talade Veronica Palm, som partistyrelsens representant. Hon talade om de ökande klyftorna och arbetslösheten. I det talskrivarskrivna talet och retorikcoachade framförandet vände sig Palm till oss i en vädjan om kamp mot klyftorna. ”Vi socialdemokrater”, sa hon, ”ska avveckla de gräddfiler som de rika utnyttjar för att tränga sig före i sjukvårdens väntrum.”. Vi är rätt många LO-medlemmar i socialdemokratiska partiet i västsverige. Vi sitter där i salen på Östrabogymnasiet och lyssnar till budskapet. Jag ser mig omkring och vet att just i den här salen sitter många LO-medlemmar som har både privata sjukförsäkringar och inkomstförsäkringar vid eventuell arbetslöshet. Vi känner inte igen oss. Våra försäkringar gör att vi kan säkra en rimlig standard även om vi drabbas av sjukdom eller får sparken. Blir vi sjuka vill vi komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Vi är inga överklassare som nyttjar orättmätiga gräddfiler. Och vi ska uppenbarligen skämmas, om vi ska tro partistyrelsens utsända. Må så vara, vi kommer att rösta på (s) likafullt men vi känner inte igen oss i partiets berättelse. Och det övertygar inte heller våra arbetskamrater, de som inte går på kongresser.

I en berättelse om ett utarmat folk mot en liten rik minoritet som gynnade av regeringens politik, kapar åt sig mer och mer av samhällets goda, reses nu kraven på en reformerad a-kassa. 80/80/80 kallas det, 80 procent av folket ska ha 80 procent av lön vid arbetslöshet och det ska kosta max 80 kronor att vara med. Inget orimligt förslag för att komma från (s). Ett vinnarförslag givetvis. Men med ett litet aber. Det kan bli 2010 års maxtaxa, löftet som inför valet 2002 i realiteten var ett pegavdrag. Det gav inte undersköterskan eller förskolläraren kortare arbetstid, men gratis barnpassning för en medelklass som önskade gå en extra golfrunda.

Utifrån min berättelse om en klyfta ställer jag krav på åtgärder mot fattigdomen. I min berättelse lever 300000 minstapensionärer i beroende av bostadstillägg, för att få den minimala pensionen att räcka till mat och boende. Med ett förbehåll. Alla sparade medel måste förbrukas, eventuellt hus eller bostadsrätt avyttras. Om du som pensionär skulle vilja dryga ut din magra pension med lite arbete, så kommer varje krona du tjänar dras från tillägget. För att få en verklig förbättring i sitt liv tvingas den fattigaste av de fattiga att som pensionär arbeta halvtid för att förbättra sin standard med en krona!

Min berättelse ligger till grund för en politik som vill att en människa ska få höjd minstapension från 7000 till 11500, och friheten att tillgodoräkna sig varje intjänad krona och makt över sitt eget liv. I den andra berättelsen ska den som tjänar 20000 efter skatt få sänkt a-kasseavgift från 300 kronor till 80, höjd ersättning med 4500 och dessutom skatteavdrag för avgiften. Två berättelser och två helt olika utfall, 4500 kronor i bägge fallen och samma kostnad, 10 miljarder.

Det här är exempel på hur olika berättelser formar olika politiska linjer. Och det är allt annat än hårklyverier. I min värld är det ingen tvekan om vad som är en berättelse som kräver rättfärdighet och vad som är valfläsk.

Det här skulle egentligen vara ett svar på en kommentar från Thomas Hartman i en tidigare bloggtext. Andra skriver om liknande saker lite här och där på nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 15 maj 2010

Väljarna är inga idioter, de går inte på bullshittandet.



Klyftorna ökar, skriver några. Svenska folket ogillar ökade klyftor, skriver åter andra och redovisar LO´s nya rapport mera sanningsenligt. Rapporten utgår från utvecklingen under åren 1991-2007, och har sedan frågat människor om deras syn på ökade klyftor. Och det är väldigt uppmuntrande att människor menar att ett samhälle inte mår bra av stora klyftor. Ska människor utvecklas och kunna förverkliga ”sina bästa stämningars längtan” som Branting uttryckte det, så måste möjligheterna finnas där. Stora klyftor i samhället stänger dörrar och gör förändring och utveckling, både på det privata planet och i samhället, svårare.

För att politiska partier skall kunna ta in samhällsutvecklingen och skapa ett program för förändring krävs att de har en trovärdig berättelse om det samhälle de verkar i och en vision om den förändring man söker väljarnas stöd för. Känner människor inte igen sig får det då den motsatta effekten, de avvisar det alternativet. Det är med andra ord väldigt viktigt hur man formulerar sig.

Efter de senaste opinionsmätningarna har det utbrutit något som närmast liknar panik bland socialdemokratiska bloggare. Opinionen vänder och slutsatsen har av någon outgrundlig anledning blivit att nu ska vi ha mer av det gamla. Budskapet ska skärpas genom att vi vässar slagorden. Som om det inte är just det som väljarna avvisar. För mig som socialdemokrat är det här fullkomligt obegripligt. Varför granskar vi inte vår berättelse. För det är väl antagligen där felen ligger.

För ett år sedan varnade jag för den här utvecklingen. Regeringen krismaximerar för att framstå i bättre dager när de verkliga talen redovisas inför valet. Vi går i fällan och talar om ökade klyftor och historiskt höga och skenande arbetslöshetstal. En verklighet som adrenalinstinna valstrateger älskar men som väljarna inte känner igen sig i.

Ett av de mest ihärdiga misstagen har varit påståendet om att ”klyftorna ökar under den borgerliga regeringen.” KlyftorNA i flertal, som om att skillnaderna mellan män och kvinnor, arbetare och tjänstemän, unga och gamla, pensionärer och arbetande, akademiker och arbetare så där i allmänhet skulle ha ökat dramatiskt under de sista 4 åren. Detta är nonsens och det tar inte mer än 5 minuter att kolla det hos Statistiska centralbyrån.


Det finns ingen sådan påtaglig allmän ökning av klyftorna. Däremot så är det en klyfta som ökar dramatiskt och har så gjort under de senaste 15 åren. Det är klyftan mellan de fattiga och maktlösa och resten av befolkningen. Till de fattiga hör arbetslösa utan försäkring, långtidssjukskrivna, de som lever på socialbidrag, de med minsta pension, de papperslösa m.fl. Det gäller oavsett ålder och utbildning men kvinnor överväger. Gruppen som sådan krymper i storlek, men skillnaden/klyftan ökar dramatiskt.

Så ser verkligheten ut och det är underlag för en helt annan berättelse om samtiden än den som nu ett antal socialdemokratiska bloggare försöker lansera. Vår berättelse borde vara om ett samhälle som är diskriminerande och osolidariskt, där fattigdom är ditt eget fel, sjukdom är misstänkt bedrägeri, arbetslöshet är lättja. Vi måste berätta om orsakerna för att bli begripliga och vi måste klara att göra den nödvändiga förändringen möjlig att se. Och då håller det inte att komma med nonsens och påhitt.

Väljarna är inga idioter, de är ingen valboskap som skall kommenderas ur sofforna på valdagen. De kan läsa och förstå, de vet vad som sker i samhället runt sig, de går inte på bullshittandet.

Jag blir upprörd, för jag vet vad jag kommer att få ägna min tid åt på gator och torg till, när jag ställs inför frågorna och avvisandet av vårt alternativ.

Just det, lata och okunniga kampanjmakares bullshit. De som sitter med tillgång till hela apparaten, till media och uppmärksamheten, de som är så förblindade av sin egen makthunger att de struntar i maktens innehåll.

Får de fortsätta så förlorar jag valet, du och jag, vi som längtar efter förändringen. Och det oavsett valutgången. Om det berättar LO´s rapport och bokslutet över de sista 15 årens utveckling. Inget annat..

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 14 maj 2010

Tänk tanken att ni en gång kommer att få läsa det som förändrade världen just i en obskyr liten blogg



För några år sedan var jag på en stor socialdemokratisk samling i Västerås. Från hela landet infann sig denna saliga blandning som ett gäng sossar kan vara. I kongresslokalen fylldes alla vinklar och vrår av diskussioner, lobbygrupper, möten med gamla vänner om vart annat. Där var ett liv och kiv skulle väl Strindberg ha sagt. Som relativt ny partimedlem gick jag runt och snusade.

Jag hade precis börjat blogga själv och var därför lite extra nyfiken på ”BLOGGARNA”, de omtalade, omskrutna, de som placerade partiet mitt i samtiden, de som skulle avgöra valet. Jag hälsade och tittade och försökte förstå. För mig var ju bloggandet bara en sorts dagbok, en nedskriven tanke som annars kommit ut i ett samtal i vänkretsen eller på jobbet. Att hundratals människor klickade sig fram och läste/brydde sig om det jag skrev kändes lite märkvärdigt, nästan skämsigt. Det är ju bara klotter, för tusan!

Men en sak minns jag att jag tänkte när jag såg Erik, ACBrockman, Kulturbloggen, Jonas med flera som stod där längst upp i trapphuset och skrev/publicerade sina intryck, iakttagelser, tankar och värderingar: de är i färd med att göra ett pionjärarbete, de skapar en folkrörelse, en folkrörelse för information från undervegetationen, en sorts Kilroy-närvaro som skulle kunna fungera som ett eldspjut i baken på våra makthavare. Inte journalistik, inte professionellt skrivande med journalistens yrkeskunskap och tillika heder. Nej det här var en taggad tunnelbanevagn mitt i finmaktens paradvåningar som glatt signalerar: Lyssnar inte ni så låter vi alla andra göra det. Berättar inte ni så berättar vi det. Det var undervegetationen som inte längre orkade vänta på att makten skulle fälla sina löv för att ge dem plats och näring. En äkta folkrörelse!

Och folkrörelser är obändiga ting, svåra att kontrollera, ständigt pockande på demokratiskt inflytande, ovilliga att inordna sig i andras strategier. Folkrörelser är redskap för folk, det ligger i själva ordet, folk i rörelse. Vilket inte skall blandas samman med ”folk i rörelsen”, dvs integrerade i fasta politiska och kulturella system. Tobias Harding skriver en intressant Under-streckare i dagens Svenska Dagbladet om folkrörelserna ochdess utveckling. Han skriver bl. a. om att den viktigaste kraften för genomförandet av en sociallagstiftning i USA efter andra världskriget var vetaranrörelsen. Hemvändarna från slagfälten, fysiskt och psykiskt skadade krävde något igen av det samhälle de tjänat. Veteranrörelsen brukar placeras långt ut till höger på den politiska kartan, men slåss parodoxalt nog för välfärdslösningar på den sociala sidan. Något de aldrig hade klarat om de underordnats ett politiskt partis intresse av att erövra maktpositionen i staten. Harding skriver: "Kanske är det först med samtidens nya sociala medier som alternativen har börjat komma till sin rätt i konkurrensen med de etablerade massrörelserna. Det är alltså möjligt att vi snarare ligger efter i utvecklingen än följer en annan utvecklingslinje."

Folkrörelser kan inte och ska inte underordnas partier, då förlorar de sitt folk och blir bara ytterligare en inbokad kväll i partistens möteskalender. Se bara på de tafatta försök som gjorts i vårt eget parti. ”Feministas” var en sådan konstruktion som bara kunde krystats fram i huvudet på en gammal maoist. Stats- och partikontrollerade massrörelser hör andra traditioner till. Folkrörelser är det i vart fall inte tal om.

Sett i det här perspektivet så tror jag att partipolitiseringen av bloggen är dömd att misslyckas. Den skulle omedelbart förlora sin trovärdighet. Det skulle bli som att sitta i samtal med någon som hela tiden öppnar partiprogrammet och läser innan han svarar. Eller att kidnapparen skulle vara av rätta virket för föräldraskap.

Det spekuleras i en del bloggar i dag i att bloggen skulle ersätta journalistiken men det verkar snarare vara ” the wet dream of a wannabe”. Ja ursäkta att jag säger det, men ni vet vad som blir av misslyckade rockmusiker? Musikkritiker. Journalistikens stora utmaning idag är kommersialiseringen av mediabranschen. Med kniven på strupen konkurrerar de om läsar- och tittarsiffror. En rubrik eller vinkling kan avgöra den dagens lopp på kapplöpningsbanan. Men det är inte bloggarna som är däruppe och springer.

Nej låt bloggen och bloggandet leva, bloggandet om allt mellan himmel och jord, tulpanlökar i motvind, partikelfysik och även politiska dygnsflugor. Bloggandet kan utvecklas i sin egen rätt, många av bloggarna kommer vi säkert att möta i journalistikens bylines, som välutbildade yrkesmän, liksom det omvända, att journalister bloggar. För bloggen, bloggosfären, whatever, den här ostyriga platsen i ett digitalt universum där allt kan fås och inget undgås, kommer bara att överleva så länge som partipiskan hålls utanför. Detta oavsett om den är proklamerad från högkvarteret eller en självpålagd inskränkning.

Till partierna har jag lust att säga, det är inget som tvingar er att lyssna till bloggvärldens högfrekventa meningsutbyte, men för er egen skull, tänk tanken att ni en gång kommer att få läsa det som förändrade världen just i en obskyr liten blogg, att det som gav idén om det goda samhället en form och ett innehåll första gången sågs på pränt i en blogg. Sluta tänka bloggen som en tankesmedja, se den som hellre som allas vår digitala barnmorska på besök.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Andra
skriver om samma sak här här och här

SvD, DN, Arena

torsdag 13 maj 2010

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.



Erik Laasko har dragit igång en debatt bland bloggarna. Han hade synpunkter på hur det nya nätverket Netroots hanterade den öppna debatten. Reaktioner inom och utom den socialdemokratiska rörelsen lät inte vänta på sig. Och samtidigt förflyttades, som jag uppfattar det, fokus längre och längre bort från det som var Eriks ståndpunkter. Likafull får han klä skottt för dem.

Jag vet inte om detta är något specifikt för socialdemokratiska diskussionsfora, eller om det gäller andra partiers. Men självfallet så ligger det en motsättning i partistämplade diskussionsplatser. Lojaliteten med partiet och lojaliteten mot det som man uppfattar som sanningen går inte alltid hand i hand. Och ska inte heller göra det. Vill man förändra samhället måste man vara kritisk till detta samhälles företeelser, inklusive det egna partiet.

Jag slutade själv framträda/publicera mig/pinga den socialdemokratiska arenan som kallas s-info. Jag fann debatten för inskränkt, för gubbig och alltför stalinistisk. Debattörerna tog sig friheten att tillskriva varandra vilka självuppfunna åsikter som helst, man la ord i munnen på varandra, man kunde förneka sina skriverier fastän det står där svart på vitt, varje tanke som avvek från det ”godkända” skulle krossas. En tummelplats för politruker med andra ord. Jag kikar in där ibland och ”debatten” är fortfarande densamma, några nya verkar ha funnit vägen dit, lika självförhärligande och förutsägbara som de gamla.

Jag hoppades på Netroots, jag vill gärna befinna mig i en socialdemokratisk debatt, det är trots allt där jag hör hemma. Jag tillhör de som såg valnederlaget som ett gyllene tillfälle för vårt parti att göra upp med den gamla och olyckliga perioden i vår historia som förknippas med budgetsaneringen. Vars baksida var en obönhörlig uppdelning av medborgarna i två grupper, de som ställts utanför och de som njuter innanförskapets frukter. Jag tillhör de som hyllar folkrörelserna och människors aktiva deltagande i samhällsutvecklingen och jag är emot den måttlösa expansionen av staten, som instrument för människors frigörelse. Jag ställer inte upp på den okritiska inställningen att skatterna är det självklara medlet för människans frigörelse. Jag hävdar att varje missbrukad skattekrona är en stöld från arbetarklassen. Och framförallt, jag skriver och kommenterar andras bloggar, jag svarar alltid på kommentarer på min egen blogg. Debatt kallas det.

Detta är nu ingen självklarhet i den socialdemokratiska världen. Inom partiet ryms ett spektrum av åsikter. Det är partiets styrka men också dess dilemma. Det är svårt att hantera. Vilket i sin tur leder till rörelser i rörelsen. Likasinnade söker varandra och samlas. Det är så skönt att få sina åsikter bekräftade. Och inte sällan verkar ryggdunkandet ses som debattens innersta mening. Om jag förstod Laakso rätt så var det detta han reagerade mot, att Netroots som öppen plats för idéer förvandlats till ett forum för ryggdunkande. Det är ett provocerande påstående och reaktionerna blir ju därefter. Själv har jag aldrig förstått att det funnits en bakomliggande infrastruktur i Netroots där vissa debattörer inbjudits till arrangemang och händelser. Att döma av resultatet så är det inte heller särskilt lyckat, jag tyckte bloggarna på valturné var synnerligen ointressant. En politisk ”journalistik” utan journalister/yrkesmän, en banal blogbagatell.

Men om nu detta har varit en av Netroots strategier, att mobilisera bloggvärlden i valrörelsen, så har man gjort ett uppseendeväckande val när man väljer bort den breda debatten för den samstämda, när man räds åsiktsbrytningen och samlas i fraktionen av likasinnade. Att de utvalda inte registrerar detta utan upprörs av kritiken är än mer allvarligt och stämmer till eftertanke. När jag så idag får ett brev från particentralen som rubriceras ”Nu behövs tydliga attacker mot den borgerliga regeringen” där partiledarens kontor ger direktiv om vad som skall diskuteras, så får likformigheten en besk bismak. Ser sig Netroots som en del i denna processen?

För här ligger själva kärnan: kan man avkräva en socialdemokratisk diskussion en likriktning i lojalitetens namn inför valet? Betyder partiets tydliga budskap inför väljarna att självkritiken och debatten skall upphöra? Det verkar så.

Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Intressant om politik.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Thomas Hartman, Ulf Bjereld, Krassman och Peter Karlberg skriver intressant om ämnet

fredag 7 maj 2010

Var detta veckan då det vände?



I måndags publicerade AMS ny statistik. För första gången sedan hösten 2008 är nu den öppna arbetslösheten lägre än samma vecka året innan. I går publicerade SKOP en opinionsmätning där de borgerliga är större än oppositionen. Utan att dra för stora växlar på detta så kan jag ändå konstatera att det inte är varken förvånande eller oförutsägbart. Men ett mycket oroväckande budskap till oppositionen.

Oppositionen har under lång tid baserat sin valpropaganda på en berättelse om en okontrollerad och skenande massarbetslöshet. Regeringen har visat sin oförmåga att leda landet och man hänvisar till den ”skenande massarbetslösheten”. Regeringen har visat sin omänsklighet genom att inte göra något åt denna ”skenande massarbetslöshet”. Med närmast manisk envishet har budskapet trummats in, inte bara i media utan också vid samlingar, på konferenser och i utbildning av valarbetare. Den som visat tveksamhet till denna verklighetsbeskrivning har ignorerats. Partiet har lagt fram en valstrategi, den har sista ordet och skall följas. Om verkligheten inte stämmer så kan man antingen göra som Johan Ehrenberg på TV´s debatt, chansa på att ingen vet hur det ser ut i verkligheten eller så kan man helt sonika påstå att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut, arbetslösheten stiger punkt slut.

Östros verkade ha insett detta när han debatterade med Borg i TV förra veckan. Borta var en stor del av hans krismaximerande, han bad ju t.o.m. finansministern om att sluta svartmåla framtiden! Är denna helomvändning under galgen för sent påkommen? Jag är rädd för det. För reaktionerna under den senaste veckan har inte visat någon förståelse för den verklighet som flertalet utanför de politiska etablissemangen faktiskt lever i.

För när opinionssiffrorna kommer så faller de sista resterna av intellektuell hederlighet. Opinionssiffrorna är manipulerade, inte tillförlitliga, felaktiga, publicerade i en borgerlig tidning (Expressen) osv. Samma opinionsinstitutet som tidigare rapporterat felfritt om rödgrönas överläge saknar nu fullkomligt tillförlitlighet. Vore det inte så allvarligt så kunde det avfärdas som patetiskt.

När hållningen inte bara omfattar ett antal knäppa bloggare utan går långt in i leden av ministerkandidater och politiska wannabees så blir det allvarligt för den politiska trovärdigheten hos oppositionen. Väljarnas förtroende svek för en opposition som precis presenterat sitt valprogram.

Oppositionens oförståelse för verkligheten idiotförklarar vanligt folk. Folk flest vet att arbetslösheten minskar, de ser det i sin egen omgivning, i den egna familjen, de läser tidningar och ser på TV. Svart på vitt. Arbetslösheten minskar. Människor är inte idioter. När då politikern kommer och talar om att ”arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger.” (!) så tror ju inte människor på henne. Just därför att de inte är idioter. Och en politiker utan trovärdighet kommer aldrig att ha rätt. För det handlar inte om chokladbitar och kontokort, det handlar om en trovärdig berättelse om det samhälle vi lever i.

Det är inte lätt att vända på en havererad trovärdighet, för att uttrycka det milt. Det är inte heller lätt att inse faktum att opinionen vänder. Jag vet inte hur många gånger det sagts att de rödgrönas försprång helt och hållet bygger på Miljöpartiets fördubbling i opinionen. Det behövs bara en halvering av den framgången och de borgerliga leder. Och när det sker så börjar smartingarna att leta efter konspirationer! Fanns det någon trovärdighet kvar så försvinner den för gott nu.

Det drabbar främst socialdemokratin, eftersom stabilitet och trygghet bara kan garanteras av dem. Miljöpartiet kan svänga och chockera, Vänsterpartiet faller ju titt som tätt tillbaka i sina reaktionära 70-talsidealiseringar. Bara (s) kunde ha formulerat en framtidsvision om det goda samhället.

I stället steg man fram ur den politiska tystnaden med en cynisk förhoppning om att den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet skulle skapa ”en skenande massarbetslöshet”. På den förhoppningen byggde man en slagordspolitik för att vinna makten. En makt som blev viktigare än den politiska visionen.

När verkligheten inte ställer upp så ser sig väljarna om efter alternativen.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Alabama song

På väg hem så kan man ju lyssna på det här t.ex.


Annat om Brecht/Weill

lördag 1 maj 2010

”Vi skapar framtidens samhälle”. En arbetare med hjälm framför ett folkhem i trakterna av Hornstull


Första maj är plikt och hänförelse. Plikt därför att man ska bara vara där, man ska stå under fanorna och sjunga Internationalens valda verser. Och applådera talen.

Idag morse var det kallt. Det regnade och blåste halv kuling. Anette jobbar i helgen så jag och hunden kurar. Plikten får sig en riktig omgång, ursäkterna formas långsamt i huvudet. Men så är det ju där med hänförelsen. Jag kan inte låta bli att hänföras av tanken att över hela världen ställer människor upp och trotsar väder och vind, polis och militär för att få utrycka sin längtan efter ett anständigt liv i frihet, jämlikhet och solidaritet. Minnet av demonstrationer med femtitusen, hundratusen ja säkert nån gång en halv miljon på gatorna i Paris överflyglar vetskapen om de hundra som kommer att möta upp i Strömstad. Jag åker.

Väl framme lyser solen, talen talas, kaffe dricks, lotter säljs, ett överårigt och halvt dansband spelar allt i samma takt och med samma engagemang. Fayed från SSU, för första gången i talarstolen, talar om kampen mot diskriminering, Per-Kristian Dahl som är kommunalråd i Halden, vår norska grannkommun, talar om gemenskapens styrka, Ronnie Brorson, kommunalråd i Strömstad som verkade lite trött, talar 68-ans direktiv och så till slut Lotta Gröning.

Jag vet inte vad folk hade förväntat sig. Är hon inte en förrädare som arbetar på borgarblaskan? Vad vet hon om politik? Och hon gick upp och gjorde det. Hon talade från hjärtat, hon talade om fattigdomen i Sverige som hon upplevt den, hon talade om rörelsen som behöver människor i rörelse, hon talade om den enskilda människans maktlöshet inför de system som skapats kring den välfärd som arbetarrörelsen kämpat sig till, hon talade om verklig solidaritet utifrån bibelns berättelse om vingårdsarbetarna och en strejk i Bureå.

Det var ett uppfriskande tal, som började med ett Ronjas vårskrik och slutade med ett gapskratt. Det var inget tal om borgarnas uselhet, utan om vår vision. Det retoriska omkvädet ”Så kan vi inte ha det ” och berättelser om verkliga människor var talets kärna. Inget retoriskt mästerverk, ibland improviserat och utanför ramen, men det kom från hjärtat. Det var visionen om rörelsens socialdemokrati, den som förändrar världen, himmelsvidt ifrån proffspolitikens och talskrivarartalens sövande likformighet. Där har många företrädare något att lära.

På vägen hem såg jag skylten ovan. ”Vi skapar framtidens samhälle”. En arbetare med hjälm framför ett folkhem i trakterna av Hornstull. För visst är det Liljeholmsbron? Eller är den omdöpt till Anna Odells bro kanske? Nåväl – Vi skapar framtidens samhälle – vilket parti har satt upp den skylten redan nu? En arbetare på bilden? Är det det nya eller det gamla arbetarpartiet? Arbetaren är ju kvinna för tusan, det måste ända vara det gamla hederliga (s), orginalet så att säga. Men allt det gröna då? Och det gula, är inte det Miljöpartiets färger? Eller är det Centern som har blivit folkliga och flyttat fokus från Stureplan till de ”proletära”, ja närmast lantliga och glesbebygda områdena vid Hornsgatans avslut? Fel, fel, fel . KD, verklighetens folk ju! Men är inte deras vision att kvinnor hör hemma i köket och föder barn? Hon liknar Folkpatiets feminist och EU-minister men ..njaaaä, lite för konkret för att vara dom ändå. Jag river mitt hår.

Nej då, jag ber om ursäkt om jag för ett ögonblick fick er att tro att något av våra politiska partier plötsligt hade skaffat sig en vision. En bild av ett framtidens samhälle. Nej det var bara ett byggbolag, vid platsen för ett motorvägsbygge, E6 genom Bohuslän. Highway to hell.

Också en vision.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,
1 Maj här och här och här och här.