Idag kom Anette och Aliz hem. Egentligen igår då. Jag fyllde 60 i våras och gav dom en 60-årspresent, en resa till New York. Själv har jag aldrig varit särskilt kean på NY, säkert bara mina fördomar. Den här gången var det nog Ramadan som utgjorde det största hindret, svårt att börja den på resa.
Men sedan märker jag också att jag blir mer och mer ensamvarg. Jag gillar att resa ensam. Har svårt att anpassa mig till de gemensamma besluten om allt som skall göras. Jag har behov av att resa i mitt eget tempo, flanera, betrakta och dricka mitt kaffe i den takt som min kropp och min hjärna tillåter. Fastän jag älskar familjen. Men resandet och upplevandet vill jag vara ensam om. Knäppt. Man får ibland dåligt samvete för att man tänker så. Ska man inte dela upplevelserna och minnas tillsammans? Säkert, men för min del så blir det så ofta fel saker som jag minns. Kompromisserna, de märkliga valen ..... Men likafullt så tror jag att jag är en OK family man.
Det är bara en fråga om intimitet och tempo.
Intressant om ålder, resande och kärlek. Och sufi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar