fredag 31 juli 2009

Vem vill kratta manegen på Circus Såss


Min dotter gick på gymnasiet i Göteborg, GTI som ligger på Karl Gustavsgatan. Hon gick en teknisk linje, ensam tjej bland bara killar från Bergsjön och Hisingen. Det blev en ganska tuff stämmning ibland, så hon sökte sig över till kommunala Hvidtfeldtska hösten åk2 och kom in, men hon blev där bara tre veckor eftersom det var för opersonligt, snobbigt, brytigt för henne. Lärarna nonchalerade eleverna och tänkte bara på sitt. Ingen lyssnade på hennes önskemål eller förslag. Skolan var en sorteringscentral för vit medelklassungdom.

Hon åtevände till sina bilmekar på det privata GTI, där hon blev sedd som den människa hon var och fick utveckla sina färdigheter på ett sätt som passade henne. Hon fyllde 18 i vintras och hon ska rösta första gången nästa år. Tror någon att hon känner igen sig i beskrivningen av privata skolor som utsugande, giriga inrättningar där elevena bara är till för att maximera vinsten? I amsagorna om de kommunala skolorna som jämlika och soldariska paradis? Tror någon att hon och hennes kompisar kommer att rösta på det parti som kommer att hävda det?

Jag är så mycket socialdemokrat att jag anser att hennes åsikter och erfarenheter är lika mycket värda som Alva Myrdals knähundars. Att lyssna på de som det verkligen gäller kan ibland vara mycket mera givande än principryttarnas samtliga konster i manegen. Även om de bara är arbetarungdomar som aldrig satt sin fot i Rosenbad.

Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Synovate presenterar en intressant rapport om vad människor tycker om de olika partiernas hållningar och vad de anser kännetecknar dem. Mätningarna har gjorts under hela 2000-talet så man kan både utläsa nuläget och utvecklingstendensen.

De utfrågade har fått ge sina synpunkter på en blandning av positiva och negativa värden: Lyssnar på vanligt folk, Står på de svagas sida, Regeringsduglighet, Förstår verkligheten för vanligt folk, Har en politik som fungerar i verkligheten, Framtidsinriktade, Vacklar hit och dit, Fast i det förgångna, Man vet vad partiet vill, Är öppna för nya idéer, Har en politik som bygger på önsketänkande, Bakåtsträvande, Står på de välbärgades sida, Vill ha stora samhällsförändringar.

Synovate sammanfattar undersökningen med att karaktärisera (s) som :”Kännetecknas av trygghet, att lyssna på vanligt folk, står på de svagas sida, regeringsduglighet, att man förstår verkligheten för vanligt folk och vet hur man sköter Sverige.”, vilket ju gör en glad. Men så … alltid detta men, säg den glädje som varar, tittar man närmare på siffrorna så känns det inte lika bra längre.

Alla de positiva värden som vi får är i snabbt avtagande. Sedan de var på topp 2007 så sjunker de snabbt. Förtroendet för att (s) står för trygghet, förstår verkligheten för vanligt folk, regeringsduglighet, har en politik som fungerar i verkligheten, lyssnar på sina väljare minskar drastiskt. Åsikten att (s) vacklar hit och dit, sitter fast i det förgångna, har en politik som bygger på önsketänkande och saknar handlingskraft ökar i opinionen. Det är kort sagt en förtroendekris för partiet, som också sammanfaller med att våra opinionssiffror är stabilt förankrade på en historiskt låg nivå, kring 30%-strecket. Detta är siffror som borde få varje sosse att ringa i alarmklockan.

Socialdemokraterna står idag inför stora utmaningar. Vi framstår i väljarnas ögon som en samling hyggliga prickar, men som saknar en politik och en vision om framtiden. Hur ska vi lyckas med att formulera ett politiskt program som tar sikte på framtiden, utan att förlora vår värdegrund? Vilka heliga kor måste vi slakta utan att kasta ut alla barn med badvattnet?

En intensiv debatt om en sådan politik har tagit fart. Det vankas kongress med andra ord.

Katrine Kielos försöker få oss att vända blicken från forna stordåd och rikta blicken framåt, Britta Sethsson ställer i sin blogg upp en rad mycket viktiga tankar om vad som krävs av ett framtidsprogram för socialdemokratin. Peter Andersson täcker in debatten och ger den riktning bort från återställandets återvändsgränd. Arvid Falk prövar i ett snabbt hopp tillbaka till Marx att avfärda Kielos. Här gör man ett försök att ta tag i frågan om makten, och hur de maktlösa skall medvetandegöras om sin maktlöshet. Detta för att senare kunna mobilisera dessa i kampen för socialismen. Ett klassiskt 1800-talsrecept, med starka drag av leninism. Peter Karlberg gör en förtjänstfull räddning av Arvid Falk genom att fördjupa en början till en klassanalys. Erik Laakso tar tjuren vid hornen och får den på knä.

Roger Jönsson lanserar i en blogg tanken att (s) skall stå för sina gamla ideal som han formulerar som "En vision som bygger på jämlikhet, rättvisa, solidaritet, möjligheter, integritet och nya chanser."Han betonar nödvändigheten av att (s) skall se människan som subjekt i stället för (som nu?) objekt. Hur han skall klara det utan att noggrant värdera det socialdemokratiska projektets senaste trettio år och sin starka tro på staten är svårbegripligt. När han dessutom förvanskar vår socialdemokratiska grundval "Frihet, jämlikhet och solidaritet", genom att utelämna friheten så missar han också det som idag är några av huvudfrågorna i den politiska debatten, frågan om FRA, IPRED och andra integritetskränkande lagar.

Enn Kokk å andra sidan verkar tycka att en kritisk granskning av den stat som skulle ta över är ovidkommande. Priset vi måste acceptera för att hålla kritiken mot den starka staten är högt. Hans principer är viktigare.

Ola Möller trängs på samma parnass och försöker sig på ett återupplivande av Lenin och den sovjetiska praktiken, en dikeskörning som kan verka nog så desperat. Man bör skilja på att lära sig av sin historia och att göra om gamla misstag.

I SSUs tidskrift Tvärdrag slår man ett slag för några småskrifter från Ernst Wigforss hand. Den ena skrev han 1928 och den andra 20 år senare. Det är ju i och för sig bra att publicera, läsa och studera våra reformistiska klassiker, men gör man det utan att sätta det skrivna i sitt historiska sammanhang så blir ju läsningen historielös och snarast en litterär verksamhet. För det handlar trots om själva kärnan i ett socialdemokratiskt program för 2000-talet.

Wigforss var på 20-talet en företrädare för planekonomi. 1929 var planekonomin en marxistisk sanning, ett nytt ekonomiskt system för en ny samhällsform som radikalt bröt med de råa kapitalistiska ekonomierna som man kände dem, en utopi som väckte stora förhoppningar hos de egendomslösa och arbetande. Stalins seger i den interna partistriden i Sovjetunionen omsatte teorin i handfast verklighet. De första femårsplanerna antogs och tog definitivt död på den reglerade marknadsekonomi, NEP, som skulle föra Sovjetunionen ut ur inbördeskrigets svält och inre folkvandring. Nu skulle privat egendom och vinstintresse avskaffas. Inget offer var för litet i den striden.

I en fullständigt häpnadsväckande takt tycktes Sovjet, under de första femårsplanerna, utvecklas från ett ett närmast feodalt, medeltida agrarsamhälle till en modern och expansiv industristat. Och det var inte bara i Sovjetunionen som den planerade ekonomin fick vingar. I Italien föddes Mussolinis fascistiska planekonomi ur en längtan efter en italiensk storhetstid och ett italiensk imperium på Afrikas horn. I Portugal skapar Salazar nationell samling kring en fascistisk planekonomi och ett kolonialt projekt som omfattade både Afrika och Asien. I Japan förde de nationalistiska strömningarna likaså till en forcerad ekonomisk nydaning under statlig kontroll. Hitlers seger i Tyskland 1933 skapade en planekonomi som fick världen att häpna, framgångarna tycktes som ett mirakel. Ur den största förnedring och misär reser sig det nazistiska Tyskland som en ledande världsmakt. I Kinas inbördeskrig bygger kommunisterna en miljonarmé ur resterna av ett uppror. Med planekonomi i de ”befriade områdena” finansieras denna kamp av tvångsrekryterade bönder, som brukade jorden för att förse ”bröderna” i Sovjetunionen med mat, medan de kinesiska bönderna själva svalt.

Samtidigt kraschar kapitalismen. Västeuropas och den kapitalistiska världen kastades 1929 över natt in i massarbetslöshet och kapitalförstöring, den värsta kraschen sedan tulpanmarknaden kraschade i Holland 1637.

Med utsiktspunkt i 1929 kan man väl utan att överdriva påstå att planekonomin ledde, inte med 1-0 utan snarare 12-0. Marknadsekonomin låg på knä.

Att planekonomin var en krigsekonomi, Tyskland skulle inte ha klarat sig mer än ett par månader om man inte startat det andra världskriget, det såg man inte. Kritiken mot Sovjetunionen och de fascistiska diktaturerna riktades inte mot deras ekonomiska system, utan mot deras galna härskare. Att planekonomi i sig var oförenlig med demokrati blev väl inte tydligt förrän 1989, när hela Sovjet-imperiet föll samman och visade att planekonomin inte heller kunde skapa välfärd för sitt folk. Den var ett ekonomiskt odugligt tvångssystem.

Allt det kunde Wigforss inte ha en aning om 1928. Och även om Wigforss försöker moderera efterkrigsprogrammets krav på stora statliga ingripanden i planekonomisk riktning så behöll det planekonomiska tänkandet sin lockelse. Med stora delar av Europa och Asien inlemmade i ett planekonomiskt block tycktes ju denna ekonomiska teori ha fog för sig, kunde man bara bli kvitt diktatorerna. Till synes skänkte den ju sina folk välstånd och utveckling. Drömmen om en socialism med mänskligt ansikte bet sig fast, inte minst bland de akademiker som i slutet av 1960-talet invaderade kanslier och utredningar i partiet
.

Socialdemokratins dilemma är att man utan problem avskärmat sig från kommunismens elitteori, men aldrig lyckats formulera ett hållbart alternativ till planekonomin. Blandekonomi är ett missfoster till begrepp som inget annat är än en feg omskrivning. I stället för att erkänna marknaden och marknadsekonomin så har vi smugit i buskarna med denna hybrid som vi kallat ”blandekonomi”, lite planekonomi och lite marknadsekonomi, rör om och blanda väl. Proportionerna? Tja det får man väl ta lite efter tycke och smak. Typ. Som om vi skulle kunna ha lite blanddemokrati, lite diktatur och lite demokrati i lagom blandning.

Varför erkänner vi inte att vi på arbetsmarknaden, en av de bäst fungerande marknaderna i vårt samhälle lyckats förena frihet för starka aktörer att verka under ansvar, där aktörerna, fack och arbetsgivare, envist hävdat sin rätt att själva, genom förhandlingar och avtal, styra och bestämma arbetsmarknadens villkor. Ett föredöme för en fungerande marknad. Dessutom en ”uppfinning” av reformismen.

Men idag så ser vi en ny ”planekonomisk” debatt blossa upp, i bloggar, på Facebook och i de stora dagstidningarnas debattsidor. Och inte med ett ord behandlas den uppenbara problematik som ligger i att planekonomi inte någonsin har kunnat förenas med demokrati eller att skänka folket välstånd. Frågan växer sig betydligt större än en debatt om 84 miljoner i utdelade vinster från privata skolentreprenörer. Det handlar om synen på individen, om staten, om människans frihet och en jämlikt och solidariskt buren och fördelad välfärd. Det handlar om demokratins innersta väsen.

Så slutsatsen av denna långa text blir att socialdemokratin för framtiden måste hävda sina grundläggande värderingar: Frihet, jämlikhet och solidaritet, där all tre leden tillsammans utgör en en enhet, Det finns ingen frihet utan jämlikhet och solidaritet, ingen jämlikhet utan solidaritet och frihet ingen solidaritet utan frihet och jämlikhet.

Socialdemokratin måste också vågas slå fast att bara ett samhälle med en ekonomisk bas bestående av väl fungerande marknader kan garantera våra värderingar. Med starka och jämlika aktörer kan välfärd och utveckling fördelas bland folket. Socialdemokratins främsta politiska uppgift måste därför bli att definiera och verka för att dessa aktörer får möjlighet att utveckla verklig makt och inflytande.

Jag talar om en makt som inte kan utövas genom staten utan bara genom människor själva i samverkan. Kollektivt ägande, starka fackföreningar, enade hyresgäster, rättvisa förhållanden som garanterar enskildas egendom och rättighet att själva söka sin egen lycka, medborgarinflytande och makt över de förstatligade välfärdssystemen och på sikt en en nedmontering av den borgerliga staten och dess statskapitalistiska hegemoni.

Däri ligger receptet. Klassisk socialdemokrati för 2000-talet.

lördag 4 juli 2009

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.


Morgan Johansson skriver en intressant artikel, eller snarare något som kunde ha blivit intressant, i Efter Arbetet; om svårigheten att förutse framtiden. Han tar sin utgångspunkt i en artikel av en Per Borg i Dagens Nyheter där Borg spår om framtidens välfärd och flaggar för att egenavgifterna kommer att ta större del i finansieringen av välfärdspolitiken.

MJ ogillar Per Borgs förutsägelser och politiska idéer, och då måste man först sänka mannen, som han avfärdar med: ”Jag känner inte Per Borg, men jag har förstått att han i borgerlig press utmålas som en socialdemokratisk tänkare av tyngd. Han lär ha varit statssekreterare i Försvarsdepartementet på 1980-talet, men han har aldrig varit aktiv i den interna socialdemokratiska välfärdsdiskussionen, åtminstone inte under de 15-20 år som jag kan överblicka.” Han kan sina härskartekniker den gode Morgan Johansson, som under några år i början på 2000-talet var minister i Göran Persson regering, om det nu är någon av läsarna som kommer ihåg honom.

Morgan Johansson minns en annan ”spådom”, en rapport från det som kallades Sekretariatet för Framtidsstudier, som gjordes 1982. Det gör han f.ö. varje gång han pläderar för högre skatter. I rapporten förutspåddes nämligen en våldsam expansion av den offentliga sektorn, två av fem skulle vara offentliganställda, skattekvoten skulle ligga på 60 % osv. Så långt så gott. MJ kan läsa innantill. Men sedan drar han några märkliga slutsatser. Han skriver: ”Då kunde vi konstatera att 1982 års prognoser varit uppåt väggarna. 2006 var antalet anställda i kommuner och landsting ungefär hälften så stort som man förutspått 1982. Det samma gällde antalet anställda inom vård och omsorg. När det gällde skattekvoten så hade den inte alls sprungit upp i 60 procent av BNP. Tvärtom låg den på ungefär samma nivå som 1982, eller t o m något under.”

Detta skulle på något sätt bevisa att förutsägelserna från SfFs är lika felaktiga som Per Borgs idag.

Där förhastar sig MJ. Förutsägelser förutsätter att en antagen politisk utveckling sker. Förutsägelser om samhällsutvecklingen bygger på att man antar att några bestämda politiska , sociala och vetenskapliga konstanter: att politikerna har valt att gå den vägen som ”spådomen” vilar på. Väljer man en annan väg så faller ”spådomen”. Man resonerar utifrån ett ”Om detta föreligger så kommer detta att hända.”. Man gör det för att initiera en debatt om sakfrågan.

MJ är inte överhuvudtaget intresserad av prognoser. Men då avvisar han också prognosen, ”spådomen”, som en politisk hypotes, något att resonera och samtala utifrån. Det som i den vetenskapliga världen är förutsättningen för alla framsteg. Det tog matematikerna 30 år att forska och beräkna innan de kunde ge Einstein rätt i sin förutsägelse om att tiden är ett krökt rum.

Men MJ vill inte debattera heller, han refererar bara till teknisk utveckling inom sjukvården som ställde ”spådomen” i skamvrån. Genom att fokusera på vård och omsorg tycker han sig får rätt. Att skatterna bara till en sjundedel används till vård och omsorg undviker han noggrant att redovisa, att transfereringarna bär drygt hälften av skattekronorna likaså. (Det var ju under hans tid vid makten som den stora expansionen där kom, så då gills det liksom inte.) Överhuvudtaget så tar han så många kringelikrokar runt alla viktiga frågor att hans resonemang faller platt.

För MJ föreligger inga tankeexperiment. Fria tankar skadar. De är alltid per definition fel. Och där faller MJ på eget grepp. Han avfärdar Per Borgs förutsägelser om skatter och avgifter, men drar sig inte för att, i nästa andetag, göra sin egen prognos om det möjliga i att höja skatten till 2006 års nivå under de kommande 30 åren! Alltså samma metod som han avfärdar och närmast idiot-förklarar Per Borg med, använder han nu själv i sin argumentation. Det blir patetiskt.

Morgan Johansson är en tillbakablickande politiker som gärna vill framhäva att allt var bättre förr, särskilt bra var det då han själv var minister och ansvarig för politiken. Vinklingen är förståelig rent mänskligt sett, men politiskt en tragedi. Det vänder den politiska blicken bakåt. I historisk tid ligger svaren, förutsägelser gjorda på tidigare epokers göranden svarar mot framtidens krav. Ekorrhjulet rullar snabbare och snabbare. MJ´s egen argumentationsteknik såpar trampolinen inför hans hopp. Memento mori.

Och till slut, det riktigt spektakulära praktplasket. Först avfärdar han arbetskraftsinvandring, närmast i en bisats, med att vi idag har massarbetslöshet! Som om att dessa faktorer skulle ha något givet samband! Han begriper inte att en arbetskraftsinvandring skulle ha kunnat skapa de ekonomiska förutsättningar som gjort att vi kunnat slippa massarbetslösheten! Erfarenheterna från Norge talar för det. På samma sätt envisas han med att tala om skatterna i förhållande till BNP, trots att vi all idag vet att den BNP han visar till var en gigantisk uppblåst finansbubbla som försatte världen i sin allvarligaste kris sedan 1930. Att jämföra BNP 1982 med BNP 2008 är inte bara enfaldigt, han ser inte hur han fullständigt huvudlöst skapar egna hembyggen om orsak och verkan, det är också direkt ohederligt när man som MJ vet förutsättningarna. Det är en trist historia.

Jag känner inte Per Borg och har ingen aning om hans bakgrund i kanslihuset. Hade det så varit som vikarierande vaktmästare, så hade jag tyckt att det hade varit värt att lyssna till en socialdemokrat som är beredd att diskutera välfärdspolitiken och dess finansiering. Det betyder inte att jag köper hans slutsatser, hans politiska förslag, men jag lyssnar och diskuterar. Det behöver socialdemokratin inför kongressen, inför valet 2010 och inför framtiden.

Men i Skåne hoppas det politisk trampolin och svallvågorna från magplasken rullar stilla in över Vikens stränder.


intressant flera skriver om framtiden, välfärden, här och politiken.

torsdag 2 juli 2009

precis som dinosaurerna så har de växt sig för stora och alltomfattande


Jag sitter och rensar skrivbordet från papper som har blivit liggande. Däribland mycket från den politiska verksamheten.

Jag uppbär ju det blygsamma politiska uppdraget som lekmannarevisor och då får man samtliga protokoll från den politiska verksamheten i kommunen hemskickat. Och läser man dom så framgår det att våra folkvalda har ägnat huvuddelen av sina nämndmöten, gruppmöten, fullmäktigemöten och kommunstyrelsemöten åt att avgöra huruvida Sten Olsson, Berga 2:17, ska få lov att gräva en ny brunn på sin gård, Gerda Person vill bygga en ny brygga, nån annan måla om sin dörr, andra sälja sitt hus.


Det är ingen hejd på vad man ska bestämma över. Man ägnar möte efter möte åt att behandla dessa frågor och på kommunhuset sitter tjänstemännen och bereder frågorna och verkställer besluten.

Detta är politiken som den ser ut idag, är det konstigt om folk tröttnar, eller snarare dör på sin post och ungdomen flyr? Då spelar det ingen roll om man spelar Springsteen i pausen eller lottar ut fruktkorgar till kaffet. Det är själva den politiska gigantonomin som dödar politiken; precis som dinosaurien så har den växt sig för stor och alltomfattande.

Det är historien om samhället som blev till en stat.

Och förlorarna är de lågavlönade, de diskriminerade, de maktlösa som offras på politiska ambitionernas altare.


Mikaela Valtersson, finanspolitisk taleskvinna för Miljöpartiet, framträdde häromdagen på en presskonferens tillsammans med regeringen. Det gällde sjösättningen av en utredning om utökad asylrätt och arbetskraftsinvandring. Bland socialdemokratiska bloggar bröt en mindre bloggbävning ut, inte på grund av sakfrågan, utan pga av personen Valtersson och/eller att hon framträdde på samma bild som migrationsministern. Gemensamt för alla verkar vara att de ogillar Miljöpartiets finanspolitiska taleskvinna som person.

Fredrik Jansson twittrade om sin avsky för Valtersson och erkände att ”frejan@ekehog Jag har överhuvudtaget inte pratat om någon utredning. Det är hela hennes politiska framtoning det handlar om.” Ola Möller gör den klartänkta analysen att ”...Valtersson vill positionera sig inför en regeringsbildning vid en valseger för oppositionen.” och understryker att Valterssons framträdande inte alls handlar om utredningen som presenterades ”inlägget hade inte ens med invandringen eller SD att göra.” för attt senare när han pressas på sina argument avvisa legal arbetskraftsinvandring med något som verkar klippt från Sverigedemokraternas hemsida ”..30% ungdomsarbetslöshet och du går på något enormt om behovet av arbetskraftsinvandring? Vad är det som inte duger med våra ungdomar, är dom för dyra kanske?” Har ni hört argumenten förut? CG Carlsson från Luleå utgjuter sig i en drapa att presskonferensen är en ”katastrof för arbetarrörelsen och partiet”. Det är minst sagt en intressant utveckling som pågår bland några socialdemokratiska debattörer. De slutar prata politik och diskuterar bara form och person. Eller är det så att de bara förklär sin politiska agenda i personangreppets form?

Ingen, säger ingen, av dessa personer ställer sig frågan varför inte hela oppositionen stod på den presskonferensen och försvarade arbetarnas rättigheter. Det handlade om en parlamentarisk utredning där möjligheterna till progressiva skrivningar fanns. Jag menar att det hade varit oerhört viktigt att de demokratiska partierna i Sverige hade stått enade och visat vägen förbi den sverigedemokratiska träsket. Ohly och vänsterpartiet var glasklara, det är inte fråga om att tillåta arbetskraftsinvandring. Nationens gränser skall stängas, svenska arbetare ska ha svenska arbeten. Men vi Socialdemokrater höll tyst. Vi hade chansen att påverka, men avstod. Det var bara miljöpartiet som tog ansvar. Det är den stora politiska skandalen. Vi överlåter till borgarna att utforma invandringspolitiken och frågan är varför. Att ett krympande Vänsterpartiet av valtaktiska skäl försöker vinna marginalväljare hos Sverigedemokraterna är ju uppenbart om än osmakligt. Vad betyder några principer och ett okänt antal papperslösa slavar då, de syns ju inte i alla fall. Men varför denna tystnad från Socialdemokraterna?

För i själva verket har vi ju idag en omfattande arbetskraftsinvandring till Sverige. Det är den som kallas den illegala invandringen, de papperslösas Sverige. Där kan vi tala om lönedumpning, förfärliga arbetsförhållanden och skyddslöshet. Detta är de osynliga, de som städar era kontor, restauranger, kör dina taxiresor, diskar efter dig på restaurangen där du ätit. Det här är en bransch för hänsynslösa människosmugglare som gör grova pengar på förhållanden som samhället blundar för. Facket har hållit tyst, partierna i ännu högre grad.

Det har ju givetvis sina historiska förklaringar. Alltsedan LO på 70-talet satte ner foten och avvisade all form för arbetskraftsinvandring så har partiet legat lågt. Att inställningen ”Svenska jobb till svenska jobbare” är en luftpastej har man inte förstått. Trots att all erfarenhet visar att arbetskraftsinvandring är av godo, 50- och 60-talens invandring från Finland och Sydeuropa har byggt det svenska välfärdssamhället. England, USA, Frankrike, Tyskland är andra länder som inte kunnat utvecklas utan arbetskraftsinvandringen.

Vi kan ta det näraliggande exemplet Norge. Där har man under många år tillåtit och uppmuntrat arbetskraftsinvandringen. Sysselsättningen har varit närmast hundraprocentig, trots det har löneutvecklingen varit enastående, satsningar i infrastruktur och utveckling av välfärden har varit stora. Den regionala utvecklingen inom landet är exceptionell osv. Under de senaste 20 åren har Norge sprungit förbi Sverige på de flesta av det som vi kallar välfärdsområden. Farhågorna om lönedumpning och lönepress bekräftas inte av verkligheten.

Vi socialdemokrater verkar sakna en verklig kunskap och förståelse för social, ekonomisk och politisk dynamik, vad som får saker att ske. Vi har ett gammalt recept från förr och det använder vi oavsett vad som händer i världen. Den svenska debatten är inte intresserade av världen utanför. Okunskapen om andra välfärdsländer är monumental. Vi hävdar att vi är bäst i allt och stänger oss inne, ovilliga att lära nytt. Den svenska modellen är hela världens modell. Kom till oss och lär! Tomheten och den politiska impotensen kastar sitt eko i ett välfärdsbygge som inte längre utvecklas. Att i det läget avvisa en utredning om utvidgad asylrätt och arbetskraftsinvandring är inget annat än nationalchauvinism.

Och därför får vi en debatt om framtoning och personlighet istället för en framåtsyftande politisk debatt som kan möta de reaktionära krafterna i dörren. Och förlorarna är de lågavlönade, de diskriminerade, de maktlösa som offras på politiska ambitionernas altare.